eVero, U.K.G. och C.Y. har yrkat

att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom ska ogilla QQFS yrkanden,

att de befrias från skyldigheten att utge ersättning för QQFS rättegångskost- nader vid tingsrätten, samt

att de tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader

–i tingsrätten med 180 410 kr till eVero, 90 000 kr till U.K.G. och 80 000 kr till C.Y.,

–i hovrätten med 106 025 kr till eVero, 77 531 kr till U.K.G. och 77 531 kr till C.Y.,

–i Högsta domstolen med 25 000 kr till eVero, 20 000 kr till U.K.G. och 20 000 kr till C.Y., och

–i Arbetsdomstolen med 41 551 kr till var och en av eVero, U.K.G. och C.Y.

QQFS har bestritt ändring av tingsrättens dom samt yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten med 500 856 kr, i Högsta domstolen med 52 000 kr och i Arbetsdomstolen med 465 400 kr.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har ljud- och bildupp- tagningarna av samtliga förhör vid tingsrätten spelats upp. Parterna har åbe- ropat samma bevisning som vid tingsrätten, med det tillägget att QQFS även har åberopat hovrättens dom i mål T 3375-13.

Som grund för och till utveckling av sin talan har parterna i allt väsentligt anfört detsamma som antecknas i tingsrättens dom, med i huvudsak följande tillägg och ändringar.

Tvisten

Tvisten rör i huvudsak frågorna om eVero, U.K.G. och C.Y. har gjort sig skyldiga till brott mot upphovsrättslagen (1960:729) och lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter (företagshemlighetslagen) samt – såvitt avser U.K.G. och C.Y. – brott mot deras tidigare anställningsavtal med QQFS.

Vad är utrett angående hanteringen av Norden- och Beneluxdatabaserna samt den så kallade Beneluxdatafilen?

Arbetsdomstolen gör i dessa delar samma bedömning som tingsrätten, näm- ligen att det inte går att dra någon annan slutsats än att det var QQFS Nor- den- och Beneluxdatabas respektive Beneluxdatafil som påträffade hos eVero vid intrångsundersökningen i november 2011. Även såvitt avser frå- gan om hur materialet hamnat hos eVero, ansluter sig Arbetsdomstolen till de slutsatser som tingsrätten dragit. Det kan redan i detta sammanhang näm- nas, att U.K.G:s och C.Y:s förklaring till hur uppgifterna kunnat hamna hos eVero – nämligen att de anlänt, från okända avsändare, i epostmeddelanden till C.Y. den 1 september 2011 samt i ett postat USB-minne den 10 oktober samma år – inte förtjänar tilltro. I målet har, enligt Arbetsdomstolens mening, inte framkommit någon annan rimlig förklaring till varför materialet hamnat hos eVero, än att så har skett genom att U.K.G., C.Y. och E.S.K. gemensamt och i samförstånd planerat och utfört, eller låtit utföra, överföringen av databaserna och Beneluxfilen till eVero med syfte att uppgifterna skulle komma till användning i dess verksamhet.

Omfattas databaserna och datafilen av skyddet i 49 § upphovsrättslagen?

Oberoende av om en databas utgör ett upphovsrättsligt skyddat verk enligt 1 § upphovsrättslagen, kan databasen omfattas av det s.k. katalogskyddet i 49 § samma lag. Enligt den bestämmelsen har den som framställt en kata- log, en tabell eller ett annat dylikt arbete i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts, eller vilket är resultatet av en väsentlig investering, uteslu- tande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för all- mänheten. Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning när Sverige genomförde artikel 7 i 96/9/EG om rättsligt skydd för databaser av den 11 mars 1996 (databasdirektivet), se prop. 1996/97:111.

Enligt artikel 7 i databasdirektivet ska den som framställer en databas ha en viss ensamrätt till denna. Ensamrätten benämns en ”rätt av sitt eget slag”, eller sui generis-skydd. En förutsättning för ett sådant skydd är att anskaff- ning, granskning eller presentation av den data (information) som ingår i databasen i kvalitets- eller kvantitetsmässigt hänseende utgör en väsentlig investering. Syftet med sui generis-skyddet i direktivet är, enligt EU-dom- stolens praxis, att främja upprättande av system för lagring och behandling av befintliga uppgifter och inte att främja skapande av uppgifter som senare kan samlas i en databas. Begreppet ”väsentlig investering” syftar därför på de resurser som läggs ned på att upprätta själva databasen, dvs. att söka befintliga uppgifter och att samla dem i databasen. I detta ingår att ordna uppgifterna systematiskt eller metodiskt i databasen, att tillse att dessa är individuellt tillgängliga och att kontrollera att de är korrekta under hela den tid som databasen är i drift. Däremot beaktas inte resurser som läggs ned på själva skapandet av uppgifterna.

Ordalydelsen i 49 § upphovsrättslagen tycks ha ett vidare tillämpningsom- råde än artikel 7.1 i databasdirektivet i fråga om vilka databaser som skyd- das. Det ligger också nära till hands att anta att medlemsstaterna – i likhet med vad som gäller enligt artikel 3.1 – inte får ge ett sui generis-skydd på andra villkor än de som anges i direktivet. Mot bakgrund härav ska Arbets- domstolen pröva om QQFS kunddatabas omfattas av sui generis-skyddet. Om Arbetsdomstolen skulle finna att så är fallet, behöver domstolen inte ta ställning till om 49 § i detta avseende strider mot databasdirektivet (se

AD 2015 nr 39 och däri angivna hänvisningar).

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

I målet har upplysts att QQFS databaser innehåller ett stort antal kontakt- uppgifter till bl.a. läkare i olika länder. Databaserna har byggts upp succes- sivt sedan QQFS startade sin verksamhet år 1999. De två största databa- serna, nämligen de i målet aktuella Norden- och Beneluxdatabaserna, inne- håller tillsammans cirka 160 000 kontakter avseende bl.a. läkare i Sverige, Norge, Danmark och Finland, respektive Belgien, Nederländerna, Luxem- burg, Österrike och Schweiz. Den i målet aktuella s.k. Beneluxdatafilen innehåller samma uppgifter som Beneluxdatabasen.

E.KV. har skildrat hur databaserna byggdes upp och därvid uppgett bl.a. följande. Databaserna byggdes upp efter hand från starten år 1999 genom att man ringde runt till olika sjukhus och läkarmottagningar och fick namn och listor. Det dröjde till år 2005 innan verksamheten blev så pass omfattande att hon inte längre kunde arbeta hemifrån. Det är inte möjligt att utan vidare köpa listor med personliga mejladresser eller mobiltelefonnummer till läkare. Det är först när man har fått kontakt med en läkare, och denne förklarat sig villig att delta, som det är möjligt att få tillgång till dennes mobiltelefonnummer och privata mejladress. I kontaktuppgifterna har bl.a. angetts om en läkare är ”always”, ”willing” eller ”never”, beroende på i vilken omfattning läkaren är villig att delta i marknadsundersökningar. Det har tagit många år att bygga upp databaser med s.k. ”always-läkare”. Data- baserna uppdateras kontinuerligt med ny information, beroende på sådana förhållanden som att läkare flyttar, byter specialområden eller går i pension.

E.KV:s uppgifter har i väsentliga delar bekräftats av vad K.N. och B.L. uppgett vid sina förhör. Genom bl.a. förhöret med E.S.K. har framkommit att kontaktuppgifter ur databaserna kunde läggas till grund för samlade mejlutskick. U.K.G. och C.Y. har i sina utsagor tonat ned den arbetsinsats som krävs för att sätta samman en kontaktlista, men även de har bekräftat att databaserna hela tiden förändras och uppdateras.

Enligt Arbetsdomstolens mening utgör det arbete som lagts ned på att anskaffa, granska eller presentera den information som ingår i QQFS data- baser i kvalitets- eller kvantitetsmässigt hänseende en väsentlig investering. Databaserna omfattas därför av sui generis-skyddet i databasdirektivet och därmed av skyddet i 49 § upphovsrättslagen.

I likhet med tingsrätten finner Arbetsdomstolen således att QQFS har rätt till det katalogskyddade materialet i Norden- och Beneluxdatabaserna samt den så kallade Beneluxdatafilen.

Har klagandena gjort intrång i QQFS rätt enligt 49 § upphovsrättslagen?

Katalogskyddet enligt 49 § upphovsrättslagen ger skaparen en uteslutande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för allmän- heten. Det är fråga om framställning av exemplar oavsett i vilken form eller med vilken metod det sker och oavsett om framställningen av verket sker helt eller delvis (2 § andra stycket upphovsrättslagen). Sui generis-skyddet enligt artikel 7 i databasdirektivet ger den som producerar databasen rätt att förbjuda utdrag ur och/eller återanvändning av hela eller en kvalitativt eller kvantitativt sett väsentlig del av databasens innehåll.

Arbetsdomstolen gör i dessa delar ingen annan bedömning än den tingsrät- ten gjort. Såväl eVero som U.K.G. och C.Y. har härigenom gjort intrång i QQFS katalogskydd enligt 49 § upphovsrättslagen.

Har klagandena angripit QQFS företagshemligheter?

Arbetsdomstolen instämmer i tingsrättens bedömning att databaserna och datafilen utgjort QQFS företagshemligheter och att U.K.G. och C.Y. måste ha förstått det. I målet är, bl.a. genom förhöret med B.L., utrett att U.K.G. och C.Y. använt databaserna och datafilen i eVeros verksamhet sedan de slutat sina anställningar hos QQFS. U.K.G:s och C.Y:s hantering av materialet innefattar således att de obehörigen röjt QQFS företagshemligheter, som de fått del av i sina anställningar hos QQFS, under sådana förhållanden att de insåg eller borde ha insett att de inte fick avslöja dessa, samt att eVero, med vetskap om att företagshemligheterna angripits i strid med företagshemlighetslagen, utnyttjat dessa. Agerandena har skett uppsåtligen.

Har U.K.G. och C.Y. agerat i strid med sina anställningsavtal med QQFS?

En anställd, som under sin anställningstid bedriver verksamhet som konkur- rerar med arbetsgivarens, bryter i allmänhet på ett allvarligt sätt mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet. Redan planer på eller förbe- redelser för sådan verksamhet kan under vissa omständigheter vara ett brott mot lojalitetskravet (se t.ex. AD 1982 nr 42 och AD 1993 nr 12).

Arbetsdomstolen finner, i likhet med tingsrätten, utrett att U.K.G. och C.Y. under pågående anställning förberett och startat ett företag som skulle bedriva en med QQFS konkurrerade verksamhet. De har därigenom åsidosatt lojalitetsplikten enligt sina anställningsavtal. Deras handlande får anses ha varit ägnat att orsaka QQFS skada.

Skadestånd

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att U.K.G. och C.Y. genom att ha röjt QQFS företagshemligheter och att eVero, genom att ha utnyttjat dessa, angripit QQFS företagshemligheter allt i strid med företagshemlighetslagen. Såvitt avser U.K.G. och C.Y. finns det, med hänsyn till den grad av planering och förberedelser med vilka röjandet genomförts samt med hänsyn till de sekretessförbindelser som de undertecknat och som gällde även efter det att anställningarna hade upphört, synnerliga skäl att ålägga dem skadeståndsskyldighet för sådant förfarande som ägt rum sedan deras anställningar vid QQFS upphört (7 § andra stycket företagshemlighetslagen). Såväl U.K.G. och C.Y. som eVero ska därför ersätta den skada som uppkommit genom angreppen på företagshemligheterna (jfr AD 2013 nr 24).

Vidare har Arbetsdomstolen funnit att U.K.G., C.Y. och eVero gjort intrång i QQFS katalogskydd enligt upphovsrättslagen.

Arbetsdomstolen har också funnit att U.K.G. och C.Y. brutit mot sina anställningsavtal genom att under anställningen hos QQFS förbereda och starta konkurrerande verksamhet. De har härigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet.

De skadeståndsregler som är aktuella är 7, 8 och 9 §§ företagshemlighetsla- gen, 54 och 57 §§ upphovsrättslagen, bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) samt allmänna kontraktsrättsliga principer. Av 1 kap. 1 § skade- ståndslagen följer att denna lag är subsidiär i förhållande till speciallagstift- ning.

Det är enligt Arbetsdomstolens mening helt klart att U.K.G:s och C.Y:s handlanden inte skett i tjänsten hos QQFS (jfr 4 kap. 1 § skadeståndslagen och AD 2003 nr 84).

Skälig ersättning för utnyttjandet och ekonomiskt skadestånd enligt 54 och 57 §§ upphovsrättslagen

Av 54 § upphovsrättslagen framgår att den som i strid mot upphovsrättsla- gen utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet till upp- hovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare. Vidare framgår det av bestämmelsen att om det sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska ersättning även betalas för den ytterligare skada som intrånget eller överträ- delsen har medfört. När ersättningens storlek bestäms ska, enligt samma bestämmelse, hänsyn särskilt tas till bl.a. utebliven vinst och vinst som den som har begått intrånget eller överträdelsen har gjort. Genom hänvisning i 57 § upphovsrättslagen omfattas katalogskyddet i 49 § av 54 §.

Av förarbetena, prop. 2008/09:67 s. 270 f. till bestämmelsen framgår bl.a. följande. Uppräkningen av de kriterier som särskilt ska beaktas vid skadebe- räkningen är endast exemplifierande och även andra omständigheter kan

komma i fråga. Den skadelidande ska ha rätt till full ersättning för utnyttjan- det av upphovsrätten och den ytterligare skada som intrånget i övrigt har medfört. Det åligger fortfarande den skadelidande att styrka skadans omfatt- ning. I de fall han eller hon inte alls eller endast med svårighet kan före- bringa full bevisning, får liksom hittills en skälighetsbedömning göras enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Skadan kan ibland beräknas utifrån intrångs- görarens vinst. I många fall torde det nämligen vara lättare att ta fram bevis- ning om dennes vinst än om den egna uteblivna försäljningen. Detta är ett relevant sätt att beräkna skadan men det innebär inte att man kan kompense- ras för mer än den faktiska skadan.

Ekonomiskt skadestånd enligt 7, 8 och 9 §§ företagshemlighetslagen

Det framgår av förarbetena (prop. 1987/88:155 s. 49 f. och

NJA II 1990 s. 605 f.) att utgångspunkten vid bestämmande av skadestånd är att den skada som har uppkommit genom angreppet på en företagshemlig- het ska ersättas och att det enligt allmänna bevisregler ankommer på den skadelidande att visa skadans storlek. Erfarenheterna av vad som tidigare gällt vid angrepp på yrkeshemligheter och liknande är emellertid, enligt vad som framhålls i förarbetena, att det är förenat med stora svårigheter att visa den verkliga storleken av en uppkommen skada. En riktpunkt bör vara att skadeståndet inte får bli så lågt att det blir ekonomiskt lönsammare att obe- hörigen utnyttja någon annans företagshemlighet än att på ett legitimt sätt förvärva hemligheten. I en del fall, sägs det vidare i förarbetena, kan det vara vanskligt att bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. Skadeståndet bör då kunna påverkas av andra faktorer, såsom skadevållarens vinst.

I rättsfallet NJA 1998 s. 633 hade ett konsultbolag yrkat skadestånd enligt företagshemlighetslagen av en facklig organisation för obehörigt utnyttjande av bolagets företagshemlighet. Skadeståndsyrkandena grundade sig på rent ekonomiska beräkningar. Högsta domstolen, som fann att organisationen hade obehörigt och uppsåtligt utnyttjat bolagets företagshemlighet, under- kände, såvitt avsåg den ekonomiska skadan, det i första hand yrkade skade- ståndsbeloppet, som enligt bolaget i princip motsvarade utebliven vinst. I stället fann domstolen att skadeståndsberäkningen fick ske med utgångs- punkt i de kostnader som bolaget hade lagt ned på hemligheten. I den mån organisationen vid sitt utnyttjande av hemligheten hade sparat in motsva- rande kostnader fick de anses ersättningsgilla.

Ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsavtalen

De skadeståndsregler som kan komma i fråga är de som återfinns i skade- ståndslagen eller som följer av allmänna avtalsrättsliga principer. Skade- ståndslagens regler är, som nämnts ovan, tillämpliga när inte annat följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (se 1 kap. 1 §).

Sammanfattande bedömning av det ekonomiska skadeståndet m.m.

QQFS, som har lagt fram utredning om såväl investeringskostnader och kostnadsbesparing som utebliven vinst eller uteblivet täckningsbidrag, har

förordat en beräkningsmetod som utgår från investeringskostnaderna för QQFS att ta fram databaserna och kostnadsbesparingen hos eVero för utnyttjandet av dessa.

Klagandena har bestritt att QQFS lidit skada och gjort gällande att det av tingsrätten beräknade skadeståndet i vart fall är för högt.

Till stöd för de beräknade beloppens rimlighet har QQFS åberopat bl.a. för- hör med civilekonomen J.T. samt ett av denne upprättat utlåtande.

Enligt Arbetsdomstolens mening får beräkningen av utebliven vinst eller uteblivet täckningsbidrag anses bygga på alltför många osäkra faktorer för att kunna läggas till grund för en beräkning av det ekonomiska skadeståndet. Skadeståndsberäkningen får i stället ske med utgångspunkt i de kostnader som QQFS har lagt ner på databaserna, i den mån klagandena vid de obehö- riga angreppen och de obehöriga intrången sparat in motsvarande kostnader.

Beträffande QQFS investeringskostnader har J.T. i sitt utlåtande kommit fram till att investeringskostnaderna för att ta fram databaserna varit

10 838 111 kr. De sistnämnda är uppdelade på personalkostnader om

8 568 000 kr, telefonkostnader om 937 125 kr och kostnader för inköp av obearbetade kontaktuppgifter om 1 332 986 kr. Arbetsdomstolen instämmer i tingsrättens bedömning att det inte finns skäl att ifrågasätta uppgifterna om investeringskostnaderna. Fråga är då vilken kostnadsbesparing som kommit klagandena till godo – vilken nytta de haft – genom att obehörigen utnyttja QQFS databaser.

Om eVero självt skulle ha byggt upp de aktuella databaserna, skulle kostna- derna enligt vad som framkommit av förhören med E.KV. och J.T. varit betydande. J.T. har i sitt utlåtande uppgett bl.a. följande. Av QQFS skadeberäkning framgår att det finns 89 250 namn med särskilda markeringar och att det tagit i genomsnitt en halvtimme för varje notering. Detta innebär det att det tagit 44 625 timmar att skapa den aktuella databasen. Med en beräknad arbetstid på 1 760 timmar för en heltidsan- ställd, motsvarar detta 25 fulla årsarbetskrafter (44 625 ./. 1 760). Detta kan jämföras med att medelantalet anställda inom eVero, enligt årsredovisning som inlämnats till Bolagsverket, under det första räkenskapsåret uppgick till fyra. Det innebär att det skulle ta eVero över sex år med den personalstyr- kan att självt skapa den databas eVero haft tillgång till. Härvid skulle samt- liga anställda behövt arbeta heltid med att ta fram databasen, vilket eVero, enligt årsredovisningen, knappast skulle ha finansiella resurser att klara av. eVero skulle ha behövt arbeta med uppdrag samtidigt som man byggde upp databasen, vilket skulle ha gjort att det tagit ännu längre tid att färdigställa den.

Som framgår av det följande får U.K.G., C.Y. och eVero inte ha kvar databaserna. QQFS har kvar ensamrätten till dessa. Fråga är då under hur lång tid, som klagandena har haft nytta av QQFS databaser.

Det får anses utrett i målet att eVero inte hade kunnat komma igång med sin verksamhet så snart och i den omfattning som skedde, om eVero inte hade haft tillgång till databaserna och datafilen. Den nytta av de kontaktuppgifter klagandena själva bidragit med får anses marginell i förhållande till den nytta eVero haft av QQFS databaser. eVero hade tillgång till QQFS databa- ser under tiden från det att eVero påbörjade verksamheten i företaget i

maj 2011 till dess kronofogden beslagtog materialet vid intrångsundersök- ningen i november samma år. eVeros omsättning uppgick det första verk- samhetsåret till 3 856 561 kr men hade redan det andra verksamhetsåret ökat till 4 703 810 kr. Det är, enligt Arbetsdomstolens mening, osannolikt att eVero skulle ha ökat sin omsättning även i tid efter intrångsundersökningen utan fortsatt tillgång till databaserna. Arbetsdomstolen drar därför slutsatsen att eVero även efter intrångsundersökningen har haft tillgång till och använt hela eller delar av databaserna under i vart fall ungefär de två första verk- samhetsåren, till tidpunkten för huvudförhandling vid tingsrätten.

Enligt Arbetsdomstolens mening går det av utredningen inte att dra någon säker slutsats om hur mycket eVeros sparat in på grund av de obehöriga angreppen och intrången. Sammanfattningsvis får skadeståndet därför med stöd av regeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskattas till ett skäligt belopp.

Med beaktande av att eVero med stöd av QQFS databaser så snart kunde komma igång med sin verksamhet och dra nytta av databaserna under omkring två år och mot bakgrund av den omsättning eVero haft de två första verksamhetsåren, uppskattar Arbetsdomstolen QQFS ekonomiska skada på grund av klagandenas obehöriga angrepp på QQFS företagshemligheter och obehöriga intrång i dess katalogskydd till 3 000 000 kr. Härigenom får QQFS även anses tillgodosett enligt upphovsrättslagen med ersättning för utnyttjandet av databaserna och datafilen. Punkten 5 i tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

Skadeståndsskyldigheten för U.K.G. och C.Y. på grund av brott mot deras anställningsavtal, kan inte leda till skadestånd utöver vad som nyss har angetts.

Allmänt eller ideellt skadestånd

Även vid brott mot företagshemlighetslagen och upphovrättslagen kan ett ideellt skadestånd utgå. Inom arbetsrätten brukar det kallas allmänt skade- stånd (se AD 2011 nr 11).

Vid bestämmande av skadestånd enligt 7 och 8 §§ företagshemlighetslagen för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet, ska enligt 9 § hän- syn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk bety- delse alltså ideellt eller allmänt skadestånd.

När skadestånd bestäms enligt 54 § upphovsrättslagen ska hänsyn tas även till skada på verkets anseende, ideell skada och upphovsmannens eller rätts- innehavarens intresse av att intrång inte begås. Som ovan anförts omfattas katalogskyddet i 49 § upphovsrättslagen genom hänvisning i 57 § till 54 §.

När det gäller storleken på det ideella – allmänna – skadeståndet, ansluter sig Arbetsdomstolen till tingsrättens bedömning och fastställer detta till

1 000 000 kr. Det är inte möjligt att, som QQFS har gjort gällande, nu döma ut högre allmänt skadestånd än vad tingsrätten har dömt ut (jfr

AD 2003 nr 115).

Sammanfattning av skadeståndsskyldigheten

QQFS ska således tillerkännas ett skadestånd om sammanlagt 4 000 000 kr. Som tingsrätten funnit ska eVero, U.K.G. och C.Y. svara solidariskt med varandra och med tidigare förpliktade E.S.K. för detta.

Vitesförbud

Tingsrätten har förbjudit eVero, U.K.G. och C.Y. att, vid vite om 500 000 kr vardera för varje överträdelse, på vissa angivna sätt förfoga över hela eller delar av Norden- respektive Beneluxdataasen och Beneluxdatafilen som påträffades vid intrångsundersökning hos eVero. Tingsrätten har vidare förordnat att förbudet ska gälla omedelbart utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

Enligt 53 b § upphovsrättslagen får en domstol vid vite förbjuda den som vidtar eller medverkar till en åtgärd, som innebär intrång i eller överträdelse av vissa regler i upphovsrättslagen, däribland 49 § (se 57 § upphovsrättsla- gen), att fortsätta med åtgärden. Vidare kan, enligt 11 § företagshemlighets- lagen, den som har angripit en företagshemlighet enligt den lagen, av dom- stol vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemligheten. Sådant vitesförbud får dock meddelas endast om ett utnyttjande eller röjande skulle vara obehörigt enligt 2 §.

Såsom Arbetsdomstolen funnit har eVero, U.K.G. och C.Y. i strid mot 49 § upphovsrättslagen framställt exemplar av QQFS databaser och datafil. Vidare har eVero utnyttjat, och U.K.G. och C.Y. röjt QQFS företagshem- ligheter. Det material som avses får, enligt Arbetsdomstolens mening, anses tillräckligt entydigt och konkretiserat för att kunna läggas till grund för ett vitesförbud, trots att materialet inte ingivits i målet annat än genom vissa utdrag (jfr prop. 1993/94:122 s. 67). Det finns därför förutsättningar att meddela vitesförbud.

Vitesbeloppet ska fastställas till det belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå denne att följa det föreläggande som är förenat med vitet, se 3 § lagen (1985:206) om viten.

Arbetsdomstolen finner inte skäl att ändra att det av tingsrätten bestämda vitesbeloppet. Tingsrättens domslut, punkten 1, ska därför fastställas i över- klagade delar. Genom Arbetsdomstolens dom upphör tingsrättens interimist- iska beslut om vitesförbud, domslutet punkten 2, att gälla.

Återlämnande av materialet

Arbetsdomstolen instämmer i tingsrättens bedömning. Tingsrättens domslut, punkten 4, ska därför fastställas i denna del.

Rättegångskostnader m.m.

Arbetsdomstolens ställningstagande innebär i sak att tingsrättens dom ska ändras på det sättet att eVero, U.K.G. och C.Y. ska förpliktas att betala ersättning för utnyttjande enligt upphovsrättslagen och skadestånd till QQFS med 4 000 000 kr, varav 1 000 000 kr avser allmänt skadestånd.

QQFS har gjort gällande att, för det fall Arbetsdomstolen skulle döma ut lägre skadestånd än som yrkats, detta inte ska påverka fördelningen av rätte- gångskostnaderna eftersom tvisten i huvudsak handlat om skadeståndsskyl- digheten i sig. QQFS har därvid hänvisat till bl.a. rättsfallet

NJA 1978 s. 307.

Arbetsdomstolen konstaterar att tvisten till stora delar har gällt frågorna om det föreligger skyldighet att betala skadestånd samt även om vitesförbud och om återlämnande av material. Tvisten har emellertid också gällt storleken av det ekonomiska skadeståndet och ersättningen för utnyttjandet. QQFS har vunnit i frågan om skadeståndsskyldighet över huvud taget föreligger, vites- förbud och återlämnande av material samt fått bifall med omkring 30 pro- cent av vad som yrkats i ekonomiskt skadestånd och ersättning för utnytt- jande. Vid en sammantagen bedömning finner Arbetsdomstolen att eVero, U.K.G. och C.Y. bör förpliktas att ersätta QQFS rättegångskostnader med ett till hälften jämkat belopp vid såväl tingsrätten som i hovrätten, Högsta domstolen och Arbetsdomstolen. Tingsrättens domslut, punkten 6, ska ändras i enlighet härmed.

När det gäller storleken av QQFS rättegångskostnader har klagandena vits- ordat den yrkade ersättningen avseende målet i Högsta domstolen men över- lämnat till Arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av kostnaderna i de övriga instanserna.

Arbetsdomstolen delar tingsrättens bedömning att den där yrkade ersätt- ningen om 2 173 518 kr, varav 1 682 000 kr avseende ombudsarvode, får anses skälig. Även den i hovrätten yrkade ersättningen om 500 856 kr, varav 478 500 kr avseende ombudsarvode, får anses skälig.

När det gäller rättegångskostnaden i Arbetsdomstolen har QQFS yrkat ersättning med 465 400 kr, varav 429 200 kr för ombudens arbete under 148 timmar, 10 200 kr för bolagets eget arbete under 17 timmar och

26 000 kr för utlägg. Arbetsdomstolen finner att QQFS skäligen får vara till- godosett med ersättning för ombudens arbete i denna instans med 100 tim- mar; det vill säga med 290 000 kr. Mot övriga kostnadsposter finns inte något att invända.

Vad tingsrätten förordnat om sekretess, punkten 7, ska bestå. Skäl för fort- satt sekretess föreligger i enlighet med vad som framgår av domslutet.

1.Med ändring av tingsrättens domslut punkten 5 förpliktar Arbetsdomsto- len eVero AB, U.K.G. och C.Y. att solidariskt med varandra och med tidigare förpliktade E.S.K. till Qualitative and Quantitative Fieldwork Service (QQFS) AB utge 4 000 000 kr jämte ränta från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

2.Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar under punkterna 1 och 4.

4. Med ändring av tingsrättens domslut punkten 6 förpliktar Arbetsdomsto- len eVero AB, U.K.G. och C.Y., att solidariskt med varandra och med tidigare förpliktade E.S.K., ersätta Qualitative and Quantitative Fieldwork Service (QQFS) AB för dess rättegångskostnad vid tingsrätten med

1 086 759 kr, varav 841 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 juni 2013 till dess betalning sker.

4.Arbetsdomstolen förpliktar eVero AB, U.K.G. och C.Y., att solidariskt med varandra och med tidigare förpliktade E.S.K., ersätta Qualitative and Quantitative Fieldwork Service (QQFS) AB för dess rättegångskostnad i hovrätten med 250 428 kr, varav 239 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 13 november 2014 till dess betalning sker.

5.Arbetsdomstolen förpliktar eVero AB, U.K.G. och C.Y. att solidariskt med varandra ersätta Qualitative and Quantitative Fieldwork Service (QQFS) AB för dess rättegångskostnad i Högsta domstolen med 26 000 kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

6.Arbetsdomstolen förpliktar eVero AB, U.K.G. och C.Y. att solidariskt med varandra ersätta Qualitative and Quantitative Fieldwork Service (QQFS) AB för dess rättegångskostnad i Arbetsdomstolen med 163 100 kr, varav 145 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

7.Vad tingsrätten har förordnat om sekretess ska bestå.

8.Sekretessbestämmelsen i 36 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska fortsätta att vara tillämplig på de uppgifter som lagts fram vid Arbetsdomstolens förhandling inom stängda dörrar och som kan röja QQFS företagshemligheter i form av Norden- och Beneluxdatabaserna.

Ledamoten Karl Olof Stenqvists skiljaktiga mening

Jag har en avvikande uppfattning från majoritetens bedömning av storleken på det ekonomiska skadeståndet och ansluter mig till tingsrättens bedömning om vilket skadestånd QQFS har rätt till.

QQFS har som stöd för sitt yrkande på ekonomiskt skadestånd åberopat förhör med civilekonomen J.T. samt ett av honom upprättat sakkunnigutlåtande. QQFS har härigenom på ett trovärdigt sätt redovisat sina investeringskostnader och uteblivna framtida vinster för den aktuella databasen. Klaganden har varken på ett vederhäftigt sätt ifrågasatt beräkningen av investeringskostnaden eller på ett trovärdigt sätt redovisat att de kunnat ta fram en motsvarande databas till en lägre kostnad.

Att eVero efter två verksamhetsår inte kunde fortsätta sin verksamhet på grund av ingripandet från QQFS, kan inte tas till intäkt för bedömningen av eVeros kostnadsbesparing och QQFS ekonomiska förlust. Den aktuella databasen skulle fortsättningsvis utan QQFS medgivande kunna användas av annat bolag, vilket QQFS hävdar att det skett.

Av anförda skäl anser jag att det ekonomiska skadeståndet fastställas till 9 500 000 kronor samt att QQFS därmed har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i sin helhet.

Överröstad i nämnda avseenden delar jag majoritetens uppfattningar i övrigt.

Bilaga

Tingsrättens dom (ledamöter: Kavita Bäck Mirchandani, Charlotte Driving

och Göran Lundgren)

1.QQFS har yrkat

-att tingsrätten vid vite om 500 000 kr – eller annat kraftigt ver- kande vite som tingsrätten finner skäligt – för varje överträdelse meddelar förbud enligt 53 b § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (”URL”) för, Svarandena att förfoga

över hela eller delar av QQFS upphovsrättsligt skyddade Norden- respektive Benelux-databaser samt Beneluxdatafilen som påträffa- des vid intrångsundersökning hos eVero. Förbud har yrkats enligt

följande

i.att direkt eller indirekt framställa permanent eller tillfälligt exem- plar (genom kopiering, sparande i digital form eller på annat sätt, oavsett teknik) av hela eller delar av materialet, oavsett om materi- alet förekommer i ursprungligt, bearbetat, översatt eller ändrat skick, och oaktat om materialet förekommer i skriftlig, digital eller annan form

19

ii.att direkt eller indirekt göra det möjligt för annan att framställa per- manent eller tillfälligt exemplar av hela eller delar av materialet enligt definitionen i (i) ovan

iii.att direkt eller indirekt göra hela eller delar av materialet tillgäng- ligt för tredje man, genom att överföra, visa, framföra eller bjuda ut materialet till försäljning, uthyrning eller utlåning, oavsett i vilken form eller genom vilken teknik materialet görs tillgängligt och oav- sett om materialet förekommer i ursprungligt, bearbetat, översatt eller ändrat skick, och oaktat om materialet förekommer i skriftlig, digital eller annan form; eller

iv.att göra det möjligt för annan att göra hela eller delar av materialet tillgängligt för tredje man i enlighet med definitionen i (iii) ovan

-att tingsrätten vid vite om 500 000 kr – eller annat kraftigt verkande vite som tingsrätten finner skäligt för varje överträdelse meddelar förbud enligt 11 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemlig- heter (”FHL”) för Svarandena att röja eller utnyttja QQFS företags- hemligheter i form av hela eller delar av QQFS Norden- respektiveBenelux-databaser och Beneluxdatafil, vilka påträffades vid intrångsundersökning hos eVero

-att tingsrätten med stöd av 14 § FHL förordnar att eVero genast till QQFS ska överlämna samtliga handlingar i pappersform eller spa- rade på digitalt media som härrör från QQFS och som eVero har i sin besittning och som utgör QQFS företagshemligheter, alternativt har yrkats att tingsrätten förordnar att handlingarna i första hand ska förstöras eller i andra hand raderas

-att tingsrätten förpliktar Svarandena att solidariskt till QQFS betala skadestånd, innefattande såväl allmänt skadestånd enligt FHL som ekonomiskt skadestånd enligt FHL, URL och skadeståndslagen (1972:207), med 13 093 482 kr alternativt det belopp som tingsrät- ten finner skäligt jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från dagen för delgivning av denna stämningsansökan till dess betalning sker

-att tingsrätten förpliktar Svarandena att solidariskt betala ersättning för QQFS rättegångskostnad.